Josef Stalin, egentligen Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili (info), född 18 december 1878* i Gori, Georgien, död 5 mars 1953, var en sovjetisk politiker, partiledare och diktator. Han regerade Sovjetunionen från 1924 till sin död 1953, grundade stalinismen och gav namnet till marxism-leninismen. Namnet Stalin, som betyder ’mannen av stål’, kan ha tagits för att det påminner om Lenin. Han signerade en artikel ”Stalin” första gången 1913.

(* = enligt källor som upptäckts på senare tid föddes Stalin 6 december 1878 enligt gammal rysk tideräkning, det vill säga 18 december enligt modern tideräkning. Själv hävdade han datumet 9 december, det vill säga 21 december enligt modern tideräkning, år 1879. Motiv eller anledning till denna justering är inte helt klar, men den ryske dramatikern Edvard Radzinski hävdar i sin bok "Stalin" att ändring skedde så att Stalin kunde låta hela landet fira hans 50-årsdag 1929. Enligt Radzinksi så var 1928 Stalins grepp om makten ännu inte så starkt att ett sådant firande hade varit möjligt att genomdriva. Den 21 december 1879 var således det datum som användes, och firades, i Sovjetunionen som ledarens officiella födelsedatum.)

Uppväxt och karriär [redigera]

Stalin var det enda överlevande barnet till en alkoholiserad skomakare, Vissarion Ivanovitj Dzjugasjvili och hans hustru Jekaterina. Fadern, som agade honom brutalt och ofta, dog år 1890 då Stalin var elva år. Efter att ha gått ut kyrkoskolan i hemstaden med goda betyg började han studera till präst vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi. Han gick som artonåring med i en illegal socialdemokratisk sammanslutning, där han för första gången kom i kontakt med Karl Marx' tankar och idéer. Detta ledde dock några år senare till att han både blev avstängd från skolan och jagad av den tsaristiska hemliga polisen. Hans hem genomsöktes åtskilliga gånger i jakt på förbjudna socialistiska skrifter, dock utan framgång.

Trots att han var jagad av säkerhetspolisen lyckades Stalin arrangera bankrån, strejker, demonstrationer och annan verksamhet men blev till slut gripen och fängslad. När han efter två års fångenskap lyckades fly, upptog han sin underjordiska verksamhet och blev 1912 ledamot i det förbjudna bolsjevikpartiets centralkommitté.

Inför oktoberrevolutionen 1917 spelade Stalin en viktig roll dels inom partiets exekutivkommitté, dels som medarbetare i tidningen Pravda. Detta var första steget på vägen mot makten. Nästa steg togs några veckor efter oktoberrevolutionen. I samband med revolutionen utsågs Stalin till folkkommissarie för nationalitetsfrågor i den första sovjetregeringen. Här började det som skulle bli stalinismens främsta grundpelare, den totalitära staten, ta form i Stalins tankevärld. De revolutionära idéerna om folkets självbestämmanderätt som Stalin tidigare hållit sig med började sakta men säkert ge vika.

Två år senare blev han invald i partiets politbyrå, varifrån han 1922 tog, trots den sjukdomsdrabbade Lenins varningar, språnget in på den då tämligen administrativa posten som generalsekreterare. Denna post blev sedermera den mäktigaste posten inom partiet.

Socialism i ett land

Lenins död 1924 blev inledningen till den maktkamp som kom att utkämpas de närmaste fem åren. Stalins huvudsakliga fiende i denna kraftmätning blev Leo Trotskij, en man som varit en av huvudpersonerna inom oktoberrevolutionen. Trotskij och hans allierade tog fasta på Lenins vision om oktoberrevolutionens förebådande av en världsrevolution och menade att en socialisering av den underutvecklade Sovjetunionen endast var möjlig efter det att en världsrevolution genomförts. De tog förvisso inte avstånd från tanken på hushållning baserad på socialiserade produktionsmedel men tvivlade på Stalins idéer om ett socialiserat Sovjetunionen. Utan det europeiska proletariatets stöd skulle ett upprätthållande av makten i Sovjetunionen vara svårt.

Efter att Stalin gått segrande ur maktkampen med Trotskij gick denne i landsflykt. Trotskij mördades 1940 i sitt hem i Mexiko med en ishacka av Ramón Mercader, en sovjetisk agent.

Stalin, som hade alierat sig med Kamenev och Zinovjev, kan tyckas ha varit tillmötesgående till en början och tillstått att "det är nödvändigt med gemensamma ansträngningar från proletärernas i flera länders sida". Men snart hårdnade argumenten: "Men då nu seger inte föreligger i väst, återstår bara följande val för revolutionen i Ryssland. Att ruttna bort i halmen eller urarta till en borgerlig stat."

Argumenten från trotskijoppositionen om Sovjetunionens agrara karaktär och att befolkningen till största delen bestod av bönder, tolkade Stalin som att oppositionen tvivlade på böndernas revolutionära potential. Trotskijs farhågor om att det vid goda skördeår skulle finnas faror för arbetarregeringens fortbestånd, åkte Stalin snålskjuts på: "Vi har tre bundsförvanter. Det internationella proletariatet [...] kolonierna [...] samt bönderna [...] Med dessa bundsförvanter, d v s bondeklassen, samarbetar vi. Tillsammans med den bygger vi upp socialismen. Det må nu gå bra eller dåligt, men vi bygger i alla fall upp den och vi måste just nu, särskilt nu, veta att sätta värde på denna bundsförvant." Här försvarar Stalin bondeklassen, ett försvar som tiotalet år senare skulle visa sig inte vara mycket värt, när han i och med sin kollektivisering av jordbruket skoningslöst krossade denna klass.

Ett genomgående tema i denna dispyt var Lenin. Lenin citerades av båda parter, men där Trotskij använde sig av nyanser, generaliserade istället Stalin, vilket fick honom att gå hem hos massorna. Hans argument var lätta att förstå och att ta till sig. Ett annat utmärkande drag för Stalins uttalanden är den fullständiga avsaknanden av en tanke som hos Lenin hade stor betydelse, nämligen övertygelsen om att Sovjetunionen inte längre skulle komma att stå i spetsen för de internationella revolutionära krafterna när den socialistiska revolutionen skulle ha segrat i alla länder och världen smält samman till en enda stat.

Stalin förnekade dessutom varje anklagelse om att hans "socialism i ett land"-teori skulle komma endast från honom själv. Han påpekade ivrigt "att Stalin inte hade någonting alls med detta att skaffa, att det inte alls kunde vara frågan om Stalins teori, att Stalin aldrig gjort anspråk på någonting nytt på teorins område". (Not: Stalin referade till sig själv i tredje person).

Industrialiseringen av Sovjetunionen

I slutet på 1920-talet insåg Stalin att Sovjetunionen var 50 till 100 år efter de västerländska länderna, och ansåg att för att komma ikapp krävdes att industrialiseringen kom igång på allvar. Hur många människoliv som måste offras spelade ingen roll.

1929 godkände Stalin den första femårsplanen, det verktyg som Stalin, efter att ha rensat ut trotskijoppositionen och fått absolut makt i Sovjetunionen, infört för att få fart på industrialiseringen. I dessa femårsplaner skulle Sovjetunionens ekonomi planläggas för fem år framåt. Den första planen hade en oerhörd målsättning: under fem år skulle industriproduktionen öka med 180 procent, investeringarna med 220 procent och konsumtionen med 70 procent. Härigenom övergav Stalin även Lenins nya ekonomiska politik (NEP), som Stalin tidigare försvarat mot Trotskijs påhopp.

Kollektiviseringen av jordbruket

En förutsättning för industrialisering var ett högproducerande jordbruk, något som Sovjetunionen vid denna tid inte hade. Då Stalin övergivit den något mer marknadsorienterade NEP hade jordbruksproduktionen stagnerat, och nu krävdes en riktig omdaning för att få upp den fart som krävdes för att femårsplanens vision skulle slå in. Stalins metod var kollektiv. Man började tvinga in bönderna i kollektivjordbruk, så kallade kolchoser.

Motiven för detta sades vara ideologiska: om bönderna skulle arbeta direkt för staten skulle de så småningom bli socialister. De bakomliggande motiv för kollektiviseringen var dock att trygga statens livsmedelsförsörjning genom att omvandla landsbygden till en enda stor livsmedelsindustri.

1927 utfärdade Stalin en kommuniké om att storbönderna, kulakerna, skulle utrotas som klass. Kulakerna beskylldes för allt från bränder till mord. De duktigaste bönderna och de bönder som förtvivlat gjorde motstånd mot kollektiviseringen arresterades, beskylldes för att vara kulaker och skickades iväg till arbetsläger. Partiaktivisterna som tvingades göra grovjobbet var inbillade att kollektiviseringen var för böndernas bästa och att de skulle få det bättre då kulakerna var fördrivna.

När så de skickligaste bönderna och genteknikerna var skickade till arbetsläger och de bönder som var kvar protesterade mot detta hänsynslösa utnyttjande genom att slakta sin boskap, kom missväxten delvis pga Trofim Lysenko irrläror. Stalin, som inte längre såg bondeklassen som sina självklara bundsförvanter, trodde inte på uppgifterna om att spannmålet var på upphällningen, utan var övertygad om att spannmålet egentligen fanns, men att bönderna gömde undan det.

Rekvisitionspatruller skickades av säkerhetstjänsten GPU ut till bondgårdarna och dessa plundrades på allt spannmål man kunde hitta; böndernas egna förnödenheter, samt nästa års utsäde. Svältkatastrofen var nu ett faktum. På något år hade svälten spridit sig över hela Ukraina och längs floderna i närheten. Se även artikeln Hungersnöden i Sovjetunionen 1932-1933.

Stalin hade dock kommit till den punkt i sin maktfullkomlighet att han kunde bestämma vad han ville höra. Han nåddes visserligen av rapporter om svält, lidande och död, men han valde att blunda för dessa. För att få in pengar och maskiner till den hastiga industrialiseringen fortsatte han istället obekymrat att exportera det spannmål som hungrande ukrainare så väl behövde samt ökade det redan så höga trycket på bönderna.

Stalins terror

Missnöjet med Stalins politik blev större hos partiets högre medlemmar och man sökte i hemlighet en efterträdare på generalsekreterarposten. Leningrads partichef Sergej Kirov blev i enrum tillfrågad om han var beredd att ersätta Stalin. På den sjuttonde partikongressen hölls en omröstning om Stalins fortvarande som generalsekreterare, en omröstning Kirov skulle ha vunnit med mycket stor majoritet. Men när Stalin insåg att han dragit det kortaste strået beordrade han en genomgång av rösterna innan de räknats. När räkningen var gjort visade det sig att Stalin hade fått 3 röster mot Kirovs 2, trots att närmare 300 partimedlemmar varit närvarande.

Tio månader efter partikongressen, den 1 december 1934, sköts Kirov till döds i sitt arbetsrum av en ung arbetslös partimedlem, Leonid Nikolajev. Det har spekulerats i att mordet skedde på uppdrag av Stalin men några säkra bevis för detta finns inte. Mördaren dömdes till döden, och Stalin tog tillfället i akt och proklamerade dödsstraff utan möjlighet till benådning för alla fiender till staten.

Varken jordbruket eller industrin hade infriat Stalins förhoppningar och han skyllde detta på sabotage utfört av folkets fiender. Stalins säkerhetstjänst, nu omdöpt till NKVD, inledde massarresteringar. Så gott som alla närvarande delegater vid den sjuttonde partikongressen likviderades, så väl som oräkneliga skaror oskyldiga.

I Stalins värld fanns fienden överallt, och det fanns bara ett sätt att få fatt på dem: angiveri, till och med bland barn. En angivare vann ekonomiskt på att ange någon: angivaren fick ta över den angivnes tillgångar och kanske även dennes make eller maka.

Den stora utrensningen

Tjistkan, den stora utrensningen, år 1936-1938 inleddes med skenprocesser mot Stalins förutvarande bundsförvanter Kamenev och Zinovjev, där de under tortyr avgav bekännelser om kontrarevolutionär verksamhet (se även Moskvarättegångarna). Terrorn mot folket trappades upp ytterligare i och med att Stalins verklighetsuppfattning blev allt mer diffus. Han propagerade allt mer hätskt mot de fiender han såg både inom och utom landet, och säkerhetspolisen rensade troget upp bland dessa "fiender": oskyldiga civila, partimedlemmar, militärer och till och med NKVD-agenter. Arresteringar och avrättningar skedde både på uppdrag av de sovjetiska toppledarna, och av de lokala regionerna i landet som tilldelades kvoter för eliminering, varefter de rapporterade framsteget. De flesta dödslistorna är undertecknade av Stalin, Molotov, Kaganovitj, Vorosilov, Zjdanov och Mikojan. Till exempel den 12 november 1938 undertecknade Stalin och Molotov avrättningsdirektiv för 3167 personer.^[1]Oftast avrättades eller i bästa fall arresterades och/eller deporterades släkt och vänner till de utrensade.

Eftersom fienden kunde finnas var som helst kunde den också vara vem som helst — ingen gick säker. Tsartidens system med inrikespass återinfördes, tortyren godkändes av Stalin som en rekorderlig metod och alla brott skulle kunna ge dödsstraff — för alla över tolv år.

Den stora utrensningen fick sin kulmen med skenrättegången mot Rykov och Bucharin, där de under tortyr skrivit på bekännelser mot varandra. Stalin ville utplåna alla spår av historien där han själv inte var hjälte. Sammanlagt under de två år tjistkan varade arresterades ca 7 miljoner Sovjetiska medborgare, av vilka det stora flertalet skickades vidare till Gulag.

I slutänden var Stalin den ende medlemmen av kommunistpartiets politbyrå från 1917 som dog av ålder. Lenin dog i sviterna av attentatet som begicks av Fanny Kaplan, Trotskij mördades på Stalins uppdrag och samtliga övriga politbyråmedlemmar avrättades.

Gulag

Enorma arbetsläger byggdes upp för att inhysa de kulaker Stalin velat undanröja, politiska motståndare, etniska eller religiösa minoriteter, kriminella eller oskyldiga som råkat ut för Stalins utbredda angiverisystem och säkerhetspolisens terror. Dessa läger fungerade som integrerade delar i Stalins ekonomiska system. Suget efter arbetskraft ledde till massarresteringar av oskyldiga, som alla sattes i arbete i lägren.

Det stora flertalet av alla som sattes i fånglägren var outbildade bönder som aldrig fått vare sig erfarenhet eller skolning i användandet av den utrustning man nyttjade. Detta ledde till ideliga produktionsstopp och förseningar. I propagandan sades att sabotage var orsak till förseningarna och skenrättegångar inleddes mot fabrikschefer och ingenjörer. Återigen slog Stalin undan benen för sig själv i och med att de kompetenta fängslades eller sköts och takten sänktes ytterligare.

Även här vägrade Stalin se verkligheten och ökade påfrestningarna ytterligare genom att kräva högre arbetstakt. De fabrikschefer som efterfrågade mer realism i planeringen anklagades för sabotage och arkebuserades, och ännu mer kunnigt folk, som så väl behövdes i Sovjetunionen, dödades.

Slitet var enormt i Gulag, då säkerhetstjänsten GPU/NKVD såväl som Stalin ansåg att maskiner sällan var nödvändiga i arbetslägren och fångarna fick ofta arbeta med händerna. Man sållade bort de svaga och sjuka genom att maten fördelades beroende på prestationen hos den enskilde arbetaren.

Den nya konstitutionen

1936 infördes en ny författning, som sades vara mer demokratisk än tidigare, men den innebar bara ett ännu hårdare grepp om befolkningen, samt hjälpte till att skyla det enorma blodbad som försiggick.

Samtidigt ökade personkulten runt Stalins person. Överallt, i radio, i tidningar och på affischer fick folket höra att Stalin var Gud, folkets beskyddare och landsfader. Detta ter sig som en motsägelse mot Stalins egna ord till en partifunktionär några år tidigare: "Var tillgiven arbetarklassen, ert parti, er stat. Det är nödvändigt och bra. Men förväxla inte denna tillgivenhet med tillgivenhet mot personer, detta ihåliga och onyttiga intelligentiamässiga frasmakeri."

Men folket hade trots allt fått det bättre. Läskunnigheten hade ökat, särskilt i städerna, och tekniska finesser såsom tunnelbanan i Moskva fick folk att tycka att de uppoffringar som både folket och landet tvingats göra, inte hade gjorts förgäves. Man trodde också att Stalin inte visste om den terror som pågick, och om han bara fick veta skulle han genast sätta stopp för den.

Terrorns offer

I dag är det fortfarande omtvistat hur många som egentligen fallit offer för de avrättningar, deporteringar och hungersnöd som förekom under Stalins tid i Sovjetunionen under 1924-1953. Efter Sovjetunionens kollaps 1991 har hemliga arkiv gjorts tillgängliga. Det finns inga officiellt fastställda siffror men flera forskare är överrens om att minst 10 000 000 människor inte dog en naturlig död i Sovjetunionen, som såldedes är orsakat av statlig repression.

Det finns forskare som hävdar att Stalins repression ligger på runt 4 miljoner offer, andra menar istället att siffrorna är betydligt högre än så, ryske författaren Vadim Erlikma har bland annat gjort följande uppställning: avrättningar 1,5 miljoner, gulag 5 miljoner. deporteringar 1,7 miljoner (av totalt 7,5 miljoner deporterade), och ytterligare 1 miljoner tyska krigsfångar och civila, sammanlagt runt 9 miljoner offer.

En del västhistoriker, som R J Rummel, har kommit fram till siffror mellan 60 och 70 miljoner döda. Men detta har av många ansetts i överkant och har heller inte kunnat understrykas med den bevisning som finns. De hemliga arkiven som finns tillgängliga menar somliga inte är tillförlitligt, då hemlighetsmakeri och brist på dokumentation i arkiveringen kan vara orsak till att dessa uppskattade siffror inte kan understrykas. Forskaren Robert Conquest har angett siffror på upp till 30 000 000 offer, ned till 20 000 000.

Andra världskriget [redigera]

Stalin visste att Adolf Hitler var svuren fiende till kommunismen och därmed både Sovjetunionen som land och Stalin själv. För att förbättra landets läge inför ett framtida krig mot Nazityskland som han troligen ansåg som oundvikligt sökte han olika vägar. Då han var mycket misstänksam mot västmakterna resulterade detta i ett närmande till Nazityskland. Mycket överraskande slöts i augusti 1939 Molotov-Ribbentrop pakten som var ett icke-angreppsavtal mellan de två staterna samt uppdelning av Östeuropa i olika intressesfärer. Stalin visste troligen att Hitler gick med på överenskommelen av taktiska skäl men hoppades få ett antal års respit innan kriget mot Nazityskland var ett faktum. Avtalet utnyttjades av Stalin till att i september 1939 ockupera östra Polen och att i november 1939 anfalla Finland (se finska vinterkriget.) I mars 1940 var Finland besegrat och snart var de Baltiska staterna införlivade i diktatorns välde.

Våren 1941 kom allt tätare underrätelseuppgifter om att Hitler planerade anfalla Sovjetunionen. Stalin vägrade in i det sista att ta hotet på allvar och det var en av anledningarna till de oerhörda ryska förlusterna och tyska framgångarna sommaren och hösten 1941 efter att Operation Barbarossa inletts 22 juni. Stalin stärkte nu sin redan enorma makt ytterligare genom att utse sig till premiärminister, försvarsminister och överbefälhavare. Samtidigt lyckades han och övriga statsledningen att med hjälp av propaganda mm mobilisera en oerhörd vilja bland såväl soldater som civila att kasta ut angriparen. Att detta lyckades oerhört väl berodde säkert delvis på att han stannade kvar i Moskva även när tyskarna närmade sig huvudstaden hösten 1941. Det faktum att tyskarna också begick fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen hjälpte också till att stärka motståndsviljan. I kriget mot Nazityskland beräknas 17-18 miljoner civila sovjetmedborgare dukat under (exakta siffror saknas) för tysk terror (massavrättningar, slavarbete, plundring, våldtäkter, massbombingar mot städer och ren utrotning) samt svält och sjukdomar.

Parallellt med propagandan gav Stalin även drakoniska order om straff för "fega" soldater och civila som misstänktes hjälpa tyskarna. Bara under slaget om Stalingrad uppges över 10 000 soldater avrättats för "feghet". Han gav också order om att sätta in straffångar från Gulag som i självmordsuppdrag skulle stoppa Wehrmacht. Bestraffningarna mot tyska kollaboratörer drabbade hela folkgrupper som deporterades. S.k Hiwis - ryska soldater som slogs för Hitler avrättades skoningslöst.

Efter segern vid Stalingrad vände den tyska krigslyckan. Tyskarna trängdes tillbaka undan för undan och diktatorn utnyttjade givetvis framgångarna för att hylla sig själv som det "segerrika geniet". Från och med 1941 var Sovjetunionen allierat med USA och Storbritannien och Stalin tryckte hårt på för att de västallierade så snabbt som möjligt skulle öppna en västfront för att minska trycket på röda armén. Vid Teherankonferensen i november 1943 fick han löften om att en västfront skulle öppnas i maj 1944 genom en invasion av Frankrike samtidigt som Sovjetunionen på olika sätt skulle kompenseras efter kriget för alla de enorma uppoffringar som landet gjorde för att besegra Nazityskland.

Vid Jaltakonferensen februari 1945 var Tyskland i princip besegrat. Tyskland skulle tills vidare styckas upp i fyra ockupationszoner och röda armén fick ansvar för det område som skulle bli Östtyskland, inklusive Östberlin. Vid Jaltakonferensen förband sig också Stalin att gå i krig mot Japan tre månader efter att Tyskland kapitulerat. Han höll avtalet och 8 augusti 1945 anföll man Japan och hann på en vecka ockupera Manchuriet och norra delen av Koreahalvön. Den av röda armén ockuperade delarna av Koreahalvön blev 1948 Nordkorea.

Efter andra världskriget [redigera]

Efter andra världskriget var Sovjetunionen en supermakt och Stalin även utrikespolitiskt (möjligen bortsett från USA-s president) världens mäktigaste politiker. Tiden fram tills han död 1953 präglas utrikespolitiskt av den allt skarpare konflikten med västmakterna, det s.k. kalla kriget. Vid andra världskrigets slut ockuperade Sovjetunionen hela Östeuropa och det under kriget av japanerna ockuperade Manchuriet, vilket Stalin utnyttjade till att 1946-49 installera sovjetiska lydregimer i samtliga ockuperade stater och regioner Dessa var formellt sett självständiga men i praktiken helt i händerna på Stalin och hans efterträdare.

Inrikespolitiskt innebar inte segern över Nazityskland någon lättnad av förtrycket. Nya utrensningar iscensattes och Gulagsystemet byggdes ut ytterligare. Stalins sjukliga misstänksamhet stegrades ytterligare. Han gav också order om att Sovjetunionen till varje pris måste skaffa sig kärnvapen vilket landets kärnfysiker lyckades med. Landets första atombomb provsprängdes i augusti 1949.

Efter kriget Stalin hade för vana att arbeta på nätterna och sova på dagarna. En dag steg han aldrig upp och hans tjänare - livrädda för att på något sätt störa honom i onödan - ville inte väcka honom. Till slut vågade sig en av tjänarna in i sovrummet och där fann man Stalin liggande på golvet. Han hade drabbats av en hjärnblödning och dog några dagar senare.

Efter Stalins död utbröt en maktkamp om vem som skulle efterträda honom. Nikita Chrustjov avgick med segern och tog avstånd från Stalins version av socialismen/kommunismen, t.ex den extrema personkult som utvecklades kring envåldshärskaren. Den fruktansvärda terrorn under 30-talet fördömdes också. Men någon större demokratisering av samhället var det inte tal om. Chrustjovs avståndstagande från Stalin ledde till en djup och länge bestående splittring mellan Sovjetunionen och Kina, där den nya sovjetiske ledaren av Mao Zedong stämplades som revisionist.

Familjeliv

Efter att Stalins pappa, som ständigt misshandlade sonen, avled 1890 gifte sig Stalin för första gången och då med Ekaterina Svanidze. De hann dock bara vara gifta 3 år innan frun avled år 1907. De hann emellertid få ett barn tillsammans, en son som hette Jakov Dzjugasjvili. Sonen tjänstgjorde så småningom i röda armén och under andra världskriget blev han tillfångatagen och begick troligen självmord i ett tyskt fångläger.

Stalins andra fru Nadezhda Alliluyeva-Stalina blev Stalins fru 1919 då hon endast var 18 år och 21 år yngre än sin man. Ihop fick de två barn, en dotter som döptes till Svetlana och en son som döptes till Vassilij. Till skillnad från fadern tycks Stalin alls inte ha agat sina barn i samma omfattning. Äktenskapet med "Nadja" var emellertid stormigt och efter ett bråk med sin man begick hon självmord 1932. Fruns död tycks de första åren haft en viss återhållande effekt på den terror som på Stalins order inletts i slutet av 20-talet i samband med kollektiviseringen av jordbruket och införandet av femårsplaner.

Stalins mamma Jekaterina avled 1937 men sonen hade ett dåligt förhållande till modern och han gick inte på hennes begravning. Sonen Vassilij som blev officer i flygvapnet söp hårt och dog alkoliserad 1962. Svetlana flydde från Sovjetunionen 1967.

Stalins eftermäle

Det råder idag i stort sett enighet om att Josef Stalin var en av de mest brutala och blodbesudlade diktatorer som världen någonsin skådat. Samtidigt lyckades han på bara 20 år förvandla det i mitten av 1920-talet utfattiga bondelandet till en supermakt men det skedde till priset av ett ohyggligt mänskligt lidande. Vid sidan om alla otaliga dödsoffer genomfördes också ett antal sociala reformer som höjde levnadsstandarden – bland annat fri sjukvård, skola och kraftigt höjda pensioner – även om den fortfarande var mycket lägre än i Västeuropa.