Vladimir Lenin, egentligen Vladimir Iljitj Uljanov (info) (ryska: Влади́мир Ильи́ч Улья́нов), född 22 april (10 april enl. gamla stilen) 1870 i Simbirsk, Ryssland, död 21 januari 1924 i Moskva, Ryssland (i dåv. Sovjetunionen), var en rysk (sovjetisk) politiker och marxistisk teoretiker, samt grundare av leninismen. Han var ledare för bolsjevikpartiet, och var ordförande i Folkkommissariernas råd i Ryska SFSR 1917-1924, som tillsammans med 3 andra sovjetrepubliker bildade en socialisk union 1922, vilken antog en konstitution 1924 som legitimerade den nya federationen Sovjetunionen.

"Lenin" är en pseudonym, och kommer troligen från floden Lena i Ryssland där man under tsarväldet avrättade strejkande arbetare 1905.

Uppväxt och karriär [redigera]

Lenin föddes i en medelklassfamilj i Simbirsk (nuvarande Uljanovsk), som son till folkskolläraren Ilja Nikolaevitj Uljanov och Maria Aleksandrovna Blank (Lenin´s morfar hette Israel Blank). Lenin själv döptes i den rysk-ortodoxa kyrkan. Lenin var som marxist således även ateist, men han försvarade personlig religonsfrihet. Han menade att först när ett samhälle kan erbjuda ett värdigt liv och rättvisa för människorna på jorden, skulle religionens grepp kunna försvinna. Trots detta har han anstiftat om avrättning av präster ^[1].

När Vladimir var barn så följde han med sin fader ut på landsbygden, där den unge Vladimir såg den rådande missväxten och fattigdomen ute i Ryssland. Dock avvisade han sin moders förslag att ägna sig åt jordbruk med förakt. Under några veckor arbetade han som advokat. En sysselsättning han avskydde och kom därefter aldrig att ha något arbete eller sysselsättning. Den journalistiska ådra han senare visade var mer av ett verktyg för hans totalitära politik.

Han utmärkte sig genom sina studier i latin och grekiska.Lenins äldre bror Alexander, som också var Lenins idol var medlem i terrororganisation Folkviljan, (Narodnaja volja). Folkviljan stod bakom mordet på tsar Alexander II år 1881. När Folkviljan 1887 genomförde ett misslyckat attentat mot den dåvarande tsaren Alexander III arresterades brodern tillsammans med ett par kamrater.

Alexander gavs alternativet att namnge de attentatsmän som inte hade gripits, i utbyte mot att friges. Om han vägrade skulle han avrättas. Alexander valde då att bli avrättad. Detta hade en stor påverkan på Vladimir, som senare samma år blev arresterad och relegerad från universitetet i Kazan, efter att ha deltagit i studentdemonstrationer. Han fortsatte dock med studierna på egen hand, och fick 1891 ett juridikcertifikat.

Revolutionsledaren

Istället för att satsa på en juridisk karriär blev Lenin alltmer involverad i revolutionär verksamhet, inspirerad av Marx och Engels teorier. Den 7 december 1895 blev han arresterad och hölls fången av myndigheterna under ett helt år, vartefter han förvisades till byn Sjusjenskoje i Sibirien.

Under sin tid i exil gifte han sig 1898 med den socialistiska aktivisten Nadezjda Krupskaja. I april 1899 publicerade han boken Kapitalismens utveckling i Ryssland. När han släpptes från fångenskapen år 1900 påbörjade han sin resa i Ryssland och andra delar av Europa. Han gav bl.a. ut tidskriften Iskra och andra revolutionära skrifter.

Lenin var medlem i det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet. 1903 ledde han bolsjevikerna i den interna maktstriden mot mensjevikerna, som bröt med partiet. 1906 valdes han till partiordförande. 1907 flyttade han till Finland av säkerhetsskäl. Han fortsatte att resa genom Europa och deltog i många socialistiska möten och aktiviteter, däribland Zimmerwaldkonferensen 1915.

Efter att den ryske tsaren Nikolaj II störtats genom februarirevolutionen 1917, önskade Lenin, som nu bodde i Schweiz, genast återvända till Ryssland för att ta del i ryska revolutionen. Hans intressen sammanföll med den tyska generalstabens som bedömde att Lenin skulle kunna ha ett destabiliserande inflytande på sin östra fiende. Tyskarna ombesörjde i största hemlighet transporten av Lenin via ett plomberat tåg genom Tyskland till det neutrala Sverige, varifrån Lenin beräknades återvända till Ryssland. Man understödde även Lenin och hans kumpaner med stora penningsummor som till stor del slussades genom Sverige. Investeringen skulle visa sig ge god utdelning. När Lenin den 16 april 1917 nådde Petrograds järnvägsstation höll han ett eldande revolutionärt tal för dem som kommit för att möta honom. Hans ankomst radikaliserade bolsjevikernas politik gentemot den provisoriska regeringen. Efter det misslyckade revolutionsförsöket i juli, tilläts Lenin fly till Finland eftersom man ännu inte ansåg honom vara en livsfarlig fiende. Han återvände i oktober, då han ledde en framgångsrik väpnad revolution (se oktoberrevolutionen) mot den sittande ryska provisoriska regeringen. I skriften Staten och revolutionen redogör Lenin för hur den nya staten ska se ut, baserad på ett slags arbetarråd (sovjeter).

Sovjetunionens ledare [redigera]

Den 8 november 1917 valdes Lenin till ordförande för det sovjetiska folkrådet av den rysk-sovjetiska kongressen. Under hotet av en tysk invasion ville Lenin omedelbart teckna fredsavtal, medan andra bolsjevikledare menade att man skulle fortsätta kriget för att på så sätt nå revolution också i Tyskland. Trotskij, som ledde förhandlingarna, intog en slags mellanposition och menade att ett fredsfördrag endast kunde undertecknas under förutsättningen att inga landområden annekterades. Sedan förhandlingarna kollapsat drog Tyskland igång en invasion, vilken resulterade i att Ryssland förlorade stora landområden i väst. På grund av händelseutvecklingen fick Lenins position stöd av en majoritet inom bolsjevikledningen, och Ryssland skrev i mars 1918 under freden vid Brest-Litovsk, som innebar att Ryssland tvingades lämna ifrån sig stora landområden.

Den 30 augusti 1918 blev Lenin, efter att ha talat vid ett möte, attackerad av den ryska socialisten Fanny Kaplan. När Lenin var på väg till sin bil blev han beskjuten med tre skott, av vilka ett träffade axeln och ett gick genom lungan. Lenin fördes till sin privata bostad i Kreml och tillät sig inte föras till sjukhus, eftersom han var rädd att fler lönnmördare väntade där. Läkare sammankallades, men man beslutade att det var alltför riskfyllt att försöka ta bort kulorna. Lenin tillfrisknade snart, men hälsan blev därefter allt sämre, och det anses troligt att händelsen anses ha bidragit till hans senare stroke. Som hämnd för attentatet avrättades bland annat 1300 fångar i Petrograd^[2]. År 1918 på initiativ av Lenin, Trotskij och Dzerzjinskij togs första stegen att återupprätta de så kallade "katorgas" som använts under Tsarryssland mot politiska fångar och brottslingar, där man dömdes till straffarbete. I Sovjetryssland benämde man systemet GULAG.

I mars 1919 träffades Lenin och bolsjevikerna med revolutionära socialistledare från andra länder för att bilda den Kommunistiska internationalen (Komintern). Medlemmarna i Komintern skiljde sig från den bredare internationella socialiströrelsen, och blev därefter kända som kommunister. I Ryssland bytte bolsjevikpartiet namn till Allryska kommunistpartiet, vilket senare blev Sovjetunionens kommunistiska parti.

Samtidigt härjade det ryska inbördeskriget, som kan ses som ett antal olika inbördeskrig, framkallat av det kaos som rådde, nationella strävanden i icke-ryska områden och de rödas hårdföra politik. Många politiska grupperingar och dess anhängare tog till vapen för att försvara eller störta den sovjetiska regimen. Även om många mindre fraktioner deltog i inbördeskriget, var de två huvudfienderna Röda Armén (kommunister) och Vita Armén (sammanslutning av frivilliga och gamla imperiala armén). Utländska stormakter som Frankrike, Storbritannien, USA och Japan ingrep också i kriget till stöd för Vita Armén. Till slut segrade den Röda Armén 1920, då man besegrade Vita Armén och dess allierade.

Under slutet av 1919 blev Lenin alltmer övertygad om vikten av att sprida revolutionen västerut, med våld om nödvändigt, främst inspirerad av framgångarna i inbördeskriget. Det nyss självständiga Polen stod under stark inflytan från den polske statsmannen Józef Piłsudski, som ville bilda en federation mellan Polen, Lettland, västra Ukraina och andra central- och östeuropeiska stater ur ruinerna av de gamla imperierna efter första världskriget. Målet var att skapa en enhet som skulle kunna försvara sig mot imperialistiska angrepp från både Ryssland och Tyskland. När Polen började säkra sina östra territorier som annekterats av Ryssland under slutet av 1800-talet, och samtidigt som den tyska revolutionen kom av sig, såg Lenin detta som sitt tillfälle att "utforska Europa med den Röda Arméns bajonetter". Det polsk-sovjetiska kriget startade 1919. Med Röda Armén hårt pressad i inbördeskriget nådde polackerna Kiev och Minsk 1920. Sovjetarmén gick dock till motanfall och närmade sig snabbt Warszawa. Lenin såg Polen som den bro som Röda Armén behövda korsa för att länka den ryska revolutionen till kommunisterna i den tyska revolutionen, och för att bistå andra kommuniströrelser i västeuropa. De planerna omintetgjordes dock, när Röda Armén led ett förkrossande nederlag i slaget om Warszawa. Fredsfördraget med Polen slöts i Riga den 18 mars 1921.

Efter de långa och svåra krigsåren låg nu stora delar av Ryssland i ruiner. I mars 1921 ersatte Lenin sin krigskommunistiska politik med en ny ekonomisk politik, NEP, i ett försök att återuppbygga industrin och jordbruket.

Lenin insjuknar

Lenin var trött och utarbetad och klagade allt oftare på sömnlöshet och huvudvärk. Han bad flera gånger om ledigt. En natt i maj 1922 insjuknade Lenin med illamående och kräkningar. Man misstänkte först att en fiskrätt han ätit dagen innan hade varit dålig. Då hans läkare anlände märkte han att Lenin sluddrade något. Han hade också fått en lätt förlamning i den högra kroppshalvan. Läkarna konstaterade ett lindrigt slaganfall. Lenin for till Gorki, där han tillbringade fyra månader. Han hade ordinerats att helt avstå från arbete och politik, vilket tvingade honom till en helt ny livsföring. Gradvis gled han ifrån arbetet.

Den 23 december 1922 kallade Lenin till sig en av sina maskinskriverskor, och började diktera sitt politiska testamente.

På grund av Lenins hälsotillstånd hade Stalin lämnat sina befattningar inom sovjetregeringen för att överta posten som partiets generalsekreterare. "Efter att ha blivit generalsekreterare har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt" skrev Lenin till kongressen "och jag är inte säker på att han alltid kommer att tillräckligt varsamt kunna utnyttja denna makt". Lenin hade under sina sista år ett antal allvarliga konflikter med Stalin. Stalin hade fått reda på Lenins ställningstagande om Stalin och lät sitt raseri gå ut över Krupskaja genom telefon. Lenin hade fått kännedom om Stalins utskällning och krävde en ursäkt, annars skulle han bryta förbindelserna med Stalin. Den 4 januari skrev Lenin ett brev till kongressen där han föreslog att Stalin om möjligt skulle avsättas.

Lenin blev mer och mer sjuk, hans kapacitet begränsades och han kunde bara läsa med hjälp av ett stöd. Den 6 mars 1923 dikterade Lenin sitt sista brev. Den 9 mars drabbades han av ett tredje slaganfall som gjorde att han tappade talförmågan.

Men när Lenin senare flyttade till Gorki, tillfrisknade han snabbt. I juli började han kunna ta sig fram med stapplande steg, i augusti började han återfå talförmågan och i september kunde han gå nerför en trappa. Trots offentliga försäkringar om att Lenin kunde botas var hans situation ohjälplig. Det var en långt gången skleros som stängde blodtillförseln till hjärnan. Den 21 januari 1924 klockan 18, steg Lenins temperatur hastigt. Han drabbades av en svår attack av sjukdomen, fick häftiga muskelspasmer i hela kroppen och förlorade medvetandet. Han dog klockan 18.50.

Den 23 januari fördes Lenins kropp med specialtåg till Moskva. Den öppna kistan ställdes i sovjeternas hus. I fyra dagar köade hundratusentals människor för att defilera förbi den öppna kistan. Trots att Lenin själv uttalat motstånd till att upprätta några som helst monument eller statyer över honom bevarades alltså Lenins kropp samtidigt som det upprestes monument till hans minne i flera sovjetiska städer.