Adolf Hitler, född 20 april 1889 i Braunau am Inn, Österrike-Ungern, död 30 april 1945 i Berlin, var en tysk-österrikisk politiker. Han var ordförande för Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet 1921-1945, Tysklands rikskansler 1933-1945 och Tysklands ledare (Führer) 1934-1945.

Hitlers politik att utvidga Tyskland genom annekteringen av Österrike och invasionerna av Tjeckoslovakien och Polen var den avgörande orsaken till andra världskrigets utbrott 1939. Under hans ledning infördes antisemitiska raslagar (Nürnberglagarna) och man genomförde ett organiserat folkmord (Förintelsen) på miljontals judar, romer, homosexuella, kommunister med flera. Hitlers ambition var att grunda ett tusenårigt rike, men i själva verket kom det bara att överleva honom med några veckor efter hans självmord i Führerbunkern i Berlin. Hitlers så kallade Tredje rike hann dock under sin relativt korta existens lämna outplånliga spår i historien.

Biografi

Uppväxt och tidig vuxenålder

Adolf Hitler föddes i den österrikiska staden Braunau am Inn där hans far, Alois Hitler, var tullinspektör. I takt med att fadern befordrades flyttade familjen vidare till nya städer. Under sin uppväxt hann Hitler bo i Braunau (1889-1892), Passau (1892-1895), Linz (1895-1896), Fischlham (1896-1898), Leonding (1898-1905) och Linz (1905-1907) igen. Fadern avled när Adolf var 13 år gammal (januari 1903). Modern, Klara Hitler, dog knappt fem år senare (december 1907).

Den unge Adolf avlade aldrig någon studentexamen. 1907 flyttade han till Wien och sökte in på konstakademin detta och följande år. Då han ej blev antagen levde han åren som följde ett kringflackande liv i Wien och tjänade sitt uppehälle som murare och målare. Långa perioder saknade han helt fast inkomst. Under dessa år kom han i kontakt med starka antisemitiska och nationalistiska strömningar som var vanliga i den österrikiska huvudstaden med sina stora minoriteter av bland annat judar. Detta kom att forma hans åsikter. Vid första världskrigets utbrott var han en övertygad antisemit och nationalist.

Historiker, psykologer med flera har under årens lopp lagt ned stora resurser på att försöka förklara hur Hitler under sena tonåren och tidig vuxenålder fick sin världsbild. Han stod sin mamma mycket nära och tog hennes död mycket hårt. Vissa forskare anser att mamman var den enda person han verkligen älskade. Faderns död verkar inte ha bekommit honom nämnvärt och han sägs ha agats av fadern. Familjen var däremot inte fattig. Faderns inkomster räckte mer än väl till för att ge familjen ett ganska behagligt medelklassliv. När Alois dog fick änkan ärva en rejäl pension som inte minskade inkomsterna nämnvärt. Även hon lämnade ett rejält arv som Hitler de första åren levde bra på.

Hitler drömde tidigt om att bli konstnär och ägnade sig mer åt dagdrömmeri än skolarbete och betygen kom att bli lidande av detta. Hitler tycks i ungdomsåren ha haft en nästan gränslös tro på sin egen förmåga som konstnär. När han sedan inte blev antagen till konstakademin, till vilken han sökte två gånger, innebar det ytterligare ett stort bakslag som han ska ha tagit nästan lika hårt som sin mors död. Han gjorde dock inga större ansatser att söka ett vanligt arbete utan drev omkring i Wien. Jobben som murare och liknande var bara tillfälliga, han vantrivdes med att utföra jobb på andras order. Pengarna från arvet tog så småningom slut, och han sjönk allt längre ned i fattigdom och misär.

Åren före första världskrigets utbrott tycks Adolf Hitler ha känt sig som en misslyckad och missförstådd människa. Han började leta efter orsakerna till sina misslyckanden och sökte sig till de extrema åsiktsriktningar som florerade i Wien.

Första världskriget och mellankrigstiden

Adolf Hitler hade under första världskriget, trots att han var österrikare, tagit värvning i den tyska armén, där han kämpade vid västfronten under nästan hela kriget utan att nå högre grad än Stabsgefreiter (ung. korpral). En intressant sak är att Hitlers befälhavare inte ansåg att Hitler hade det som krävdes av en ledare. Han erhöll dock 1914 Järnkorset av 2:a graden för tapperhet i fält. 1918 förlänades han även ett järnkors av den 1:a graden.

Efter kriget bosatte sig Hitler i München. Han var mycket besviken på den tyska regeringen som han ansåg hade svikit soldaterna. Han var även övertygad om att den så kallade dolkstötslegenden, tanken att politikerna på hemmaplan hade förrått soldaterna, var sann. Han blev under lågkonjunkturen efter kriget anställd av den bayerska staten för att undersöka olika politiska grupperingar. Han kom då i kontakt med Deutsche Arbeiterpartei och blev imponerad av medlemmarnas glöd och åsikter. Hitler blev medlem i DAP, propagandaansvarig och 1921 partiledare. Partiet bytte då namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP), i dagligt tal mer kända som nazisterna.

Efter ett misslyckat försök till statskupp i München 1923 (ölkällarkuppen) dömdes Hitler i februari 1924 till fem års fängelse. Under denna fängelsevistelse författade han med hjälp av Rudolf Hess boken Mein Kampf som dels är en självbiografi, dels ett slags idéprogram för nationalsocialismen och dels en handbok i propaganda. Boken präglas av ett rasistiskt elittänkande och en våldsam kritik mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget. Hitler lanserade här de viktigaste punkterna för sitt program - nämligen upphävandet av Versaillesfreden, revansch mot Frankrike samt skapande av Lebensraum (’livsrum’) för det tyska folket. Livsrummet skulle skapas genom att krossa bolsjevismen (kommunismen) som i Hitlers ögon näst efter judendomen var det tyska folkets värsta fiende. Hitler avtjänade bara en liten del av sitt fängelsestraff och frisläpptes redan den 20 december 1924.

Man beslöt efter detta att NSDAP skulle erövra regeringsmakten med demokratiska medel. Perioden 1925-1930 ägnade Hitler främst åt att agitera och bygga ut partiapparaten med sig själv som enväldig Führer. Den stora depressionen i början av 1930-talet ledde till massarbetslöshet i Tyskland, som i kombination med utbrett politikerförakt och missnöje med Versaillesfreden gav Hitler den hjälp han behövde för att vinna stöd från de breda folklagren. Vid riksdagsvalet 1930 blev NSDAP näst största parti och i ett nyval två år senare största parti med cirka 40 % av rösterna. Hitler beviljades tyskt medborgarskap 1932 och ställde upp i presidentvalet samma år men förlorade mot den sittande presidenten Paul von Hindenburg.

Vägen till kriget

Efter det tyska riksdagsvalet 1932 lyckades nationalsocialisterna komma i regeringsställning och Hitler, som inom NSDAP redan kallades Führer, utsågs av rikspresidenten Paul von Hindenburg den 30 januari 1933 till rikskansler i en regering bestående av NSDAP och Tysknationella partiet. Snart förbjöds övriga partier och judar, romer, kommunister, socialister samt andra som vägrade att inordna sig började att förföljas. Många sattes i koncentrationsläger.

Hitler var en skicklig talare med demagogisk rutin och han hade en enastående förmåga att piska upp en näst intill hysterisk stämning under sina synnerligen välregisserade tal. Många tyskar beskriver det som att de blev "trollbundna" av att höra hans politiska tal. Många såg i Hitler en "räddande ängel" som kunde få landet på fötter igen och rädda Tyskland från det kaos som rått under hyperinflationen 1923.

I augusti 1934 avled president Paul von Hindenburg, och Hitler utropade sig då formellt till Führer und Reichskanzler. 30 juni samma år hade stora delar av SA:s ledarskikt mördats på Hitlers order (se Långa knivarnas natt). Verkställandet stod Heinrich Himmlers SS för. Orsaken var att det inom SA:s ledning med högste chefen Ernst Röhm i spetsen fanns starka socialistiska strömningar som praktiskt taget ville avskaffa kapitalismen. För att få det stöd han behövde från militären och industrin beslutade Hitler att oskadliggöra SA:s ledning. Dessutom var Hitler orolig för att Röhm själv hade för stora maktambitioner och planerade att störta honom genom en kupp. I ett tal till tyska riksdagen den 13 juli 1934 rättfärdigade han sitt handlande i denna ”Tysklands ödestimma”.

Hitler hade kommit till makten främst tack vare sina löften att utplåna arbetslösheten (som var cirka 40 % 1932) och upprätta landets "heder" genom att befria tyskarna från de enligt honom helt oacceptabla villkoren i Versaillesfreden. Och endast tre år efter att NSDAP fått makten var arbetslösheten så gott som utraderad. Detta hade blivit möjligt dels genom en intensiv militär upprustning, dels jättelika offentliga byggnadsprojekt, inte minst motorvägsbyggen (Autobahn). Detta gjorde att Hitler även efter maktövertagandet behöll sin popularitet hos befolkningen.

Adolf Hitler var från och med Hindenburgs död helt enväldig. I den nazistiska staten fanns ingen skriven författning som inskränkte stats- och regeringschefens makt. I realiteten innebar det att inget viktigt beslut överhuvudtaget kunde fattas mot Führerns (det vill säga Hitlers) vilja, och det fanns följaktligen inga legala möjligheter att kontrollera eller avsätta honom. Systemet gjorde att Hitler och den nazistiska staten smälte samman till ett. Führens ord var lag, och det innebar förräderi att på allvar motsätta sig Hitlers vilja. För att lägga mesta kraften på det som intresserade honom mest, utrikespolitiken (i stort sett liktydigt med planeringen inför andra världskriget) delegerade han många befogenheter till de ministrar som ansvarade för inrikespolitiken. Hitler kunde dock (om han så önskade) återkalla dessa befogenheter och avsätta eller till och med låta mörda sina ministrar om de inte ansågs pålitliga.

Propagandaministeriet som leddes av Joseph Goebbels hade en viktig uppgift i att sprida propaganda om den nazistiska statens överlägsenhet och dess ofelbare ledares förträfflighet. Någon riktig personkult hann inte växa fram innan andra världskriget startade men det fanns långt gångna planer på att införa en "nazistisk religion" där Hitler fick en gudaliknande status (se även kejsarkult och personkult). En rad spektakulära monument till Hitlers och nazistatens "ära" planerades också.

I strid mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget återinförde Hitler allmän värnplikt 1935 och inledde en kraftig upprustning av flottan och flygvapnet (Luftwaffe), året efter besattes även det demilitariserade Rhenlandet, och man lämnade även Nationernas förbund. Även detta var uppenbara brott mot Versaillesfreden. Då västmakterna nöjde sig med att protestera tolkade Hitler det som ett svaghetstecken hos framför allt britter och fransmän och fortsatte sina planer att skapa Lebensraum för sitt tusenåriga "tredje rike". Östeuropa skulle erövras, Sovjetunionen krossas och judarna utrotas tillsammans med andra folk som enligt nazisterna saknade existensberättigande. Den slaviska befolkningen skulle förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller likvideras.

Parallellt med den kraftiga upprustningen av armén sökte Hitler allierade inför ett framtida storkrig. Det ledde 1936 till ett närmande till det fascistiska Italien som styrdes av Benito Mussolini. Han inledde också ett samarbete med Japan som sedan början av 1930-talet bedrev en mycket aggressiv utrikespolitik. Detta samarbete ledde 1940 fram till en försvarspakt med japanerna.

Nästa steg för att förverkliga sina planer blev att 1938 ansluta Österrike (Ostmark) och delar av Tjeckoslovakien (Sudetlandet) till Tyskland, som då kom att kallas Stortyskland. Återigen nöjde sig Storbritannien och Frankrike med att protestera, man ville till varje pris undvika ett nytt storkrig. I en berömd konferens i München i september samma år gick Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa (så kallad eftergiftstaktik). Våren 1939 införlivades emellertid även resten av Tjeckoslovakien (Böhmen-Mähren) och när Hitler sommaren 1939 kom med nya krav, denna gång på Polen, förklarade britterna och fransmännen att de skulle förklara krig mot Tyskland om Hitler beslutade sig för att angripa Polen.

Även om revansch mot Frankrike var en av huvudpunkterna i Hitlers program önskade han troligen aldrig något krig mot Storbritannien. Då fransmän och britter sade sig vara beredda att förklara krig mot Tyskland i händelse av att man anföll Polen accepterade Hitler inviten från Sovjetunionen som 23 augusti 1939 resulterade i Molotov-Ribbentroppakten. Att de två ärkerivalerna hade slutit en pakt slog ner som en bomb i Europa men överenskommelsen gjordes främst av taktiska skäl och det var förmodligen Josef Stalin medveten om. Hitler å sin sida ville till varje pris undvika ett nytt tvåfrontskrig vilket var fallet i första världskriget. Med överenskommelsen med Sovjetunionen torde han ha räknat med att västmakterna skulle avstå från att förklara krig när han inledde det planerade angreppet mot Polen. Stalin skulle låta honom hållas när anfallet mot Frankrike inleddes. När fransmännen var besegrade skulle han med ryggen fri kunna inleda ”korståget mot bolsjevismen”, d.v.s. kriget mot Sovjetunionen. Analysen att västmakterna skulle förbli passiva visade sig vara felaktig.

Andra världskriget

Efter ett flertal misslyckade försök från tysk sida att förhandla fram en godtagbar lösning för den tyska staden Danzig, som låg som en ö mitt inne i Polen på grund av förlorade tyska territorier orsakade av Versaillesdiktatet, angrep Tyskland Polen den 1 september 1939 varefter Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland. Därmed var andra världskriget inlett. Under kriget lyckades Tyskland snabbt underkuva stora delar av Europa för att sedan successivt pressas tillbaka, tills striderna fördes på Berlins gator. Civilbefolkningen i de ockuperade områdena utsattes för stora lidanden; särskilt på östfronten var den tyska krigföringen utstuderat brutal. Redan före kriget hade en rad så kallade koncentrationsläger inrättats, där nazisterna fängslade många för regimen misshagliga individer.

Fram till 1942 hade Tyskland mycket stora framgångar i kriget. Polen kapitulerade redan efter en månads krig och Frankrike besegrades nästan lika snabbt under försommaren 1940. Revansch mot Frankrike från första världskriget hade som tidigare nämnts varit en av hörnstenarna i Hitlers program. Frankrikes kapitulation var troligen diktatorns största stund. För att förödmjuka fransmännen extra mycket tvingades de underteckna kapitulationen i samma järnvägsvagn som den i vilken man undertecknade vapenstilleståndet som avslutade första världskriget. Därefter försökte Tyskland invadera Storbritannien, men förlorade slaget om Storbritannien, vilket var den första stora motgången för Hitler och arméledningen.

Attacken mot Sovjetunionen (operation Barbarossa) inleddes den 22 juni 1941 och gick inledningsvis över förväntan. Röda armén tycktes vara grundligt besegrad redan efter några månder men trots gigantiska förluster på den sovjetiska sidan lyckades tyskarna inte erövra Moskva och i och med att USA i december 1941 gick in i andra världskriget hade Hitler i praktiken förlorat kriget. Trots att anfallet kört fast framför Moskva i månadsskiftet november/december 1941 och Röda armén inlett en stor motoffensiv 6 december valde Hitler att förklara krig mot USA 11 december, 4 dagar efter att Japan anfallit Pearl Harbor. Krigsförklaringen mot USA kan emellertid troligen förklaras med att Hitlers agerande präglades av stora risktaganden under hela hans politiska karriär. I det prekära läge som uppstått när Operation Barbarossa misslyckats valde Hitler att satsa allt på ett kort.

Hitler och hans tusenåriga Tredje rike stod nu inför en koalition vars resurser vida översteg Tysklands. Operation Barbarossa som i planeringen utgått från en snabb tysk seger (högst sex månader) hade misslyckats, och Storbritannien var långtifrån besegrade. Ett utnötningskrig väntade och USA:s inträde i kriget innebar att en enorm industripotential tillfördes de allierade. Det fanns inte längre någon rimlig möjlighet för Tyskland att vinna. Trots detta skulle det dröja tre och ett halvt år efter krigsförklaringen mot USA innan vapnen tystnade i Europa.

Senare under kriget, vid den ökända Wannseekonferensen den 20 januari 1942, togs det formella beslutet av nazibyråkratin att verkställa den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan”, det vill säga den avsiktliga och totala utrotningen av Europas judiska befolkning. För detta syfte byggdes så kallade förintelseläger, där Auschwitz i Polen var ett av de största och mest beryktade. I dessa läger tros cirka 9 miljoner människor ha mördats. Offren utgjordes av judar, zigenare, homosexuella, handikappade, prostituerade, politiskt oliktänkande (särskilt kommunister) samt fyra miljoner etniska polacker.

Massmordet på judar och kommunister hade på Hitlers order redan inletts efter att man invaderat Sovjetunionen sommaren 1941. Inrättandet av förintelselägren var ett resultat av att det var mycket svårt att dölja massmord i en sådan ofattbar skala. I dödsfabrikerna gick "processen" mycket snabbare och var lättare att dölja. Hitler besökte aldrig själv Auschwitz eller något annat koncentrationsläger utan överlät hela planeringen och genomförandet av folkmorden på SS som leddes av Heinrich Himmler. Andra centrala personer i planeringen var Himmlers högra hand Reinhard Heydrich och Adolf Eichmann. Vissa har genom åren hävdat att Förintelsen skedde utan att Hitler kände till den. En överväldigande majoritet av historiker och andra forskare menar att detta påstående saknar grund. Även om det inte finns något bevarat dokument där Führern beordrar den totala utplåningen av Europas judar, zigenare och andra grupper anses Hitler ha varit väl insatt i vad som skedde. Heydrich skall ha mottagit muntliga order från Hitler där han beordrade den fysiska förintelsen av Europas judar. Redan i Mein Kampf talade Hitler om att judarna ”borde gasas i hjäl”.

Hitler hade redan innan kriget mot Sovjetunionen inleddes förklarat att detta skulle bli ett krig där ingen hänsyn skulle tas till krigets lagar. Målet var enkelt men extremt brutalt. Sovjetunionen skulle krossas till varje pris, och hela området fram till Uralbergen skulle tas i besittning. Judar, kommunister och alla andra som påstods hota det tyska folkets existens skulle utrotas, 14 miljoner slaver skulle bli arbetsslavar, uppemot 40 miljoner skulle avrättas och lika många deporteras. Kriget på östfronten var ett masskrig som saknar motstycke i storlek och brutalitet. Kriget beräknas ha kostat 27 miljoner ryssar livet, varav 17 miljoner var civila. I siffran ingår också minst 3 miljoner soldater som dog som krigsfångar. De dog av svält, sjukdomar, misshandel eller blev helt enkelt massavrättade. I Polen dog under kriget ungefär var sjätte invånare, 6 miljoner människor.

Trots att kriget på samtliga fronter gick allt sämre från och med vintern 1942-1943 lyckades Hitler med hjälp av bland annat propaganda upprätthålla sin popularitet hos stora delar av befolkningen ända fram till krigsslutet och han var oinskränkt diktator ända fram tills han begick självmord. I armén växte emellertid efterhand missnöjet och sommaren 1944 genomfördes ett misslyckat försök att mörda Hitler (se 20 juli-attentatet). Dennes lydiga redskap SS svarade med extrem terror där alla inblandade i komplotten avrättades liksom ett mycket stort antal andra personer. Någon tanke på att kapitulera tycks aldrig ha funnits, inte ens efter att den sista tyska offensiven (se Ardenneroffensiven) misslyckats i december 1944. Den tyska armén skulle kämpa till det bittra slutet och det tyska folket skulle om det var "nödvändigt" gå sin undergång till mötes då det enligt Hitler inte visat sig "starkt nog" att vinna kriget. Under senvintern 1945 gav Hitler order om en total fysisk ödeläggelse av Tyskland men lyckligtvis följdes inte den fruktansvärda ordern av flertalet underlydande.

Sin sista tid i livet tillbringade Hitler i bunkern under riksdagshuset i Berlin. Jämte honom återfanns älskarinnan Eva Braun och nära medarbetare som Martin Bormann och propagandaministern Joseph Goebbels. SS-chefen Himmler som i praktiken varit rikets näst mäktigaste man i åratal blev dock fråntagen alla maktbefogenheter sedan Hitler några dagar före sitt självmord fått vetskap om Himmlers försök att mäkla fred med västmakterna. Hitler fortsatte att utfärda hänsynslösa order in i det sista, till exempel skulle alla soldater som retirerade eller gav upp omedelbart avrättas när ryssarna närmade sig Berlin.

Hitler som person

Hitlers mentala tillstånd har blivit föremål för många undersökningar och spekulationer.

Hitler var förälskad i systerdottern Geli Raubal, som tog sitt liv med Hitlers pistol efter ett gräl med honom den 18 september 1931. Efter det talade Hitler, uppskakad av det inträffade, om att lämna politiken, tankar som han inom kort dock skrinlade.

Från och med 1941 visade sig Hitler alltmer sällan offentligt och sista levnadsåret gjorde han knappt några offentliga framträdanden alls. Propagandaministeriet under ledning av Goebbels försåg emellertid tyska folket med ständiga hyllningar av deras Führer. Hitler hade senare delen av sitt liv kroniska magproblem och blev vegetarian. De allt större motgångarna på slagfälten från och med vintern 1942/1943 påverkade hans psykiska hälsa mycket negativt med symptom som påminde om Parkinsons sjukdom. (Några klara bevis för att han verkligen led av Parkinsons sjukdom finns emellertid inte.) Han plågades tidvis också av allvarliga sömnproblem, hade dålig aptit och visade total likgiltighet även inför det egna folkets lidande.

Hitler hade sedan 1932 haft ett hemligt förhållande med Eva Braun och de gifte sig den 29 april 1945, dagen innan de gemensamt begick självmord i Führerbunkern i Berlin i andra världskrigets slutskede. Exakt hur Hitler begick självmord är omtvistat. Ögonvittnen har berättat att han först bet sönder en cyanidampull och därefter sköt sig i munnen eller tinningen. Andra ögonvittnen menar att han inte alls använde sig av gift. De ryska rättsläkare som obducerade Hitlers förkolnade kvarlevor och i synnerhet hans kranium hävdade att man funnit glassplitter mellan Hitlers tänder. Detta skulle kunna tyda på att han bitit sönder en giftampull. Det är dock ställt bortom allt tvivel att Eva Braun svalde gift.

Hitler har även beskrivits vara en lugn och charmig person inför sin innersta krets, hans närmaste vän Albert Speer beskrev Hitler som en man med ett hetlevrat temperament och distanserad från verkligheten men också som en trevlig person och ett behagligt sällskap.

Innan Hitler begick självmord skrev han sitt testamente där han utnämnde storamiral Karl Dönitz till sin efterträdare som Tysklands statsöverhuvud. Testamentet innehöll hätska utfall mot såväl judarna som det tyska folket som inte visat tillräcklig "offervilja" för att vinna kriget.

Hitlers och Brauns kroppar brändes kort därefter i rikskansliets sönderbombade trädgård. Kremeringen ombesörjdes av Hitlers chaufför Erich Kempka och Hitlers personlige adjutant Otto Günsche.

Efter kriget figurerade emellertid flera rykten om att Hitler överlevt och flytt till Sydamerika eller gått under jorden i Europa. Dessa rykten avfärdas idag av nästan samtliga historiker, särskilt efter järnridåns fall som öppnade upp tidigare slutna sovjetiska arkiv. Stalin visade sig vara i det närmaste besatt av att få veta om Hitler verkligen var död och sovjetisk militär kartlade platsen och de sista dygnens förlopp minutiöst.